På väg till och från jobbet kör jag förbi några uteliggares bosättningar. Jag har noterat att de bär vattendunkar från bensinmacken ca en km från själva boplatsen. Det ser väldigt tungt ut.

I något obestämt ögonblick bestämde jag mig för att köpa en sån där liten kärra som man får nästan gratis när man köper alkohol på färjor. Jag hade sett att de säljer dem på en loppis som kyrkan håller i närheten där jag och Edina bor. I helgen gick jag dit och köpte en för 25 kr.

I dag körde jag förbi uteliggarna när jag var på väg hem. Jag körde förbi dem och parkerade på en parkeringsplats. Sen gick jag och mötte dem med kärran i högsta hugg. När vi möttes frågade jag först om de kan svenska och sen frågade jag om de kan engelska. Tyvärr kunde de ingetdera. Jag räckte över kärran och fäktade och viftade och pekade mot bensinmacken och låtsades häva i mig vatten. De log och verkade inte alls tycka att jag var galen. Sen sa de det ett ord de kunde på svenska: -"Pengar?" Jag log och sa: -"nej". De skrattade, jag skrattade. Vi möttes i någon sorts samförstånd.

Jag har sen länge fattat ett beslut om att inte ge pengar till tiggare. Detta för att jag inte vill subventionera att de fortsätter att leva utanför samhället. Jag vill inte heller subventionera ett eventuellt missbruk. Om tiggare inte kunde försörja sig på tiggeri så skulle de tvingas välja en annan väg, förhoppningsvis en väg där de kommer in i systemet och börja finnas till. Om ingen gav tiggare pengar så skulle det inte heller komma hit tiggare från andra länder. Att kasta pengar i en mugg i förbifarten och gå därifrån medan någon tittar ner i backen och bugar och bockar känns för mig inte som ett värdigt sätt att behandla en medmänniska.

Jag vet att det finns flera nyanser till varför man vill ge eller inte vill ge tiggare pengar. Många tiggare är handikappade. De kanske inte har försörjning i sitt hemland och tvingas in i tiggeri. De kanske t o m kan skapa sig ett bra liv med sparade pengar från tiggeri. Många tiggare har levt i generationer under förtryck p  g a folkslag. De har kanske aldrig lärt sig att respektera sig själva. Några av dem kan säkert också skapa sig ett värdigare liv på tiggda medel. Kvinnor som leveri tiggeri kanske har det bättre i tiggeriet än om de hamnar i prostitutionshärvor eller liknande. Så ja det finns alltid olika syn på varför man vill ge tiggare pengar eller inte. Trots det så är jag övertygad om att ju fortare dessa människor kommer ur tiggeriet desto fler kan räddas från prostitution, drogberoende e t c. De kanske t o m räddas från ett liv där de blir så cyniska att de slutar att se andra människors värde och begår grövre brott som mord utan att blinka.

En drömbild om att tiggare lyckas spara för att leva ett gott liv i ett eget hem är vad jag tror ett undantag. Risken att tiggare förr eller senare utsätts för människohandel eller gör av med pengarna de får på droger och alkohol tror jag är större. Därför ger jag inte pengar till någon på gatan. Om jag ger pengar så ger jag det till organiserad välgörenhet. Förhoppningsvis kommer pengarna fler till nytta än de enstaka tiggare jag ger pengar till på gatan eller tunnelbanan.

Mötet i dag kändes inte förnedrande. Att ge kärran till tiggarna kändes som ett möte på lika villkor och de blev glada. Deras glädje blev också min glädje. Efteråt frågade jag mig själv hur ofta jag sett tiggare skratta när någon gett dem pengar i en mugg. Insikten om svaret gör mig än mer övertygad om att jag ska fortsätta att "inte" ge pengar till tiggare.

Huruvida mitt beslut är det rätta beslutet eller inte finns det nog inget svar på. Kanske räddar tiggeriet så många människor att det är värt att ge dem pengar...