Mamma har sedan länge lovat barnbarnen att de ska åka och se vart hon är uppvuxen. I går bar det av och jag snikade mig med. Vi packade bilen och åkte mot Kopparsjärv utanför Överkalix. Kopparsjärv är en by med tre hus.

På vägen uppåt berättade mamma att pappa friade till henne vid Räktforsen och pekade ut stället där han friade på midsommarafton 1967. Han sa att om hon ville gifta sig med honom så fick hon vänta ett år. Detta då han ville gifta sig på midsommarafton för både farmor och farfar samt hans bror Bertil och Eivor gift sig på midsommar. Fieriet ägde rum på denna avfart som ligger efter E10:an. Mamma sa tydlinge ja eftersom de gifte sig ett år senare. Innan de gifte sig hann de få en liten oäkting, d v s mig. Här är platsen där frieriet ägde rum.  

Så här såg de ut den dagen de gifte sig. Bilden togs i Luleå sen åkte de till prästgården i Överkalix och gifte sig. Väldigt vackra tycker jag.

Sen åkte vi vidare uppåt. Nästa stopp gjorde vi i Bromyra. Bromyra är en myr intill Kopparsjärv. När min mormor inte ville att jag skulle göra något sa hon "Nu får du akta dig för annars kommer spöket i Bromyra". Hon har även använt uttrycket på mamma och hennes syskon när det behövdes.

Mamma har använt uttrycket och jag och min syster har fört det vidare till våra barn. Edina och Fabian tyckte därför att det var lite läskigt och spännande att besöka spöket i Bromyra. I början ville de hålla mig i handen för det kändes läskigt.  

Efter en stund blev de varma i kläderna och ropade till spöket att det skulle komma fram.

Båda barnen påstår att de kände spöket som nöp Fabian och rev Edina. Fantasin hann flöda vilt innan vi till slut gick tillbaka till bilen.

Då var det dags att åka till Kopparsjärv där mamma växte upp. Vi blev inbjudna av Lasse och Haldis som hyr huset av nuvarande ägare. Huset står kvar, men är under förfall. Även lillstugan har sett sina bästa dagar. Det var roligt att de som bor där nu verkar älska att hitta gamla texter som mina mamma och moster Anna-Lisa ristat in. De ville gärna höra lite historier om hur det hade varit att växa upp på gården.

De som bor där nu berättade att de hade hört ljud och sett saker, men inte reflekterat över att det kunde vara spöken. Vi berättade att många av oss sett och hört saker under åren. De frågade om ett ljud i ett av rummen på övervåningen. Ljudet är för oss som varit där mycket genom åren välkänt. Det sägs att mammas morbror Edvard inte fick taket att stämma just där ljudet kommer ifrån. Sonen i huset (nuvarande) har sett en mörk skugga fara fram efter vägen ner till huset och vidare ner mot vattnet. Min morfar har sett precis samma fenomen en gång.

Vi berättade att huset ligger på/vid en stenålders kyrkogård. Min moster Anna-Lisa har hittat en yxa från stenåldern på gården och den finns på museet i Luleå. Min mamma har hittat en annan som finns på museet i Nybyn.

En gång i tiden ville man göra utgrävningar på gården. Arkeologerna skulle inte gräva igen groparna efter sig och morfar sa därför nej till utgrävningarna. Bakom mamma och Lasse finns en rad små kullar som ligger på rad och är tydligt uppradade. De kan vara begravningsplatser från stenåldern.  

Förutom husen fanns det endast ett fåtal saker kvar från tiden när jag var där som barn. Det var en kökssoffa som mammas morbror Edvard gjort, en järngryta och en lastvagn som de nya hyresgästerna byggt ett tak på. Grytan användes förr till att värma vatten på sommaren för att koka lakan. skålla grisarna efter slakt och för att tvätta sig. Kärran drogs av gårdens häst för att frakta hö, potatis, cement m m.

En av brunnarna på gården, den som ligger framför gamla stallet och enligt min mormor var den brunn där Näcken bor hade snyggats till lite. Näcken var något som min mormor hittade på att hålla barnen borta från den farliga brunnen. Hon var påhittig min mormor och det har förts vidare till kommande generationer. 

Efter besöket på gården åkte vi och gjorde lunch vid Bönälven. Stället hade så stora mygg att det kändes som nålstick när de stack in sin snabel i skinnet. Jag är ganska okänslig mot mygg och myggbett, men gick och satte mig i bilen en stund eftersom jag hade kortärmat och var barbent. Barnen var väldigt okänsliga för dinosauriemyggens anfall. Mamma hade rustat sig väl för anfallen.

Alla fick vi röra på oss under matintag för att inte bli uppätna själva.

På vägen hem besökte vi traktormuseet i Överkalix som mammas kusin Holger är upphovsman till. Alla traktorer går att starta. Vi tänkte på vår vän Loke när vi var där och önskade att han var med oss eftersom han precis som Fabian har ett stort intresse för dessa maskiner.  

Och så körde vi förbi Cesilgården som är en gammal släktgård. Kvinnan Cecilia som är den som gett namn åt gården är också den som gett mig mitt släktnamn. Det finns en hörsägen om henne som jag kanske kommer att dokumentera vid ett senare tillfälle.  

Det blev en spännande dag. Det var kul att göra en återblick i livet och att ge barnen en bild av hur mamma och jag haft det. Mamma och jag var dock överens om att detta nog var sista gången vi besökte Kopparsjärv. Kopparsjärv får finnas kvar i våra minnen utan alla mygg och med konstant solsken.    

För en tre dagar sedan efter att vi varit och badat och närmade oss mormors hem säger Edina:

- "Mamma, det är väldigt trevligt här i Norrfjärden"!

Det kom från hjärtat. Själv skrattade jag inombords. Det är livets ironi. Jag har i alla år avskytt att vara i Norrfjärden. Har därför köpt en stuga i Luleå som ännu inte är beboelig. Tanken var att släkten skulle kunna besöka oss där så vi fick slippa Norrfjärden i största möjlig mån.

Fast även jag måste erkänna att det i år känns riktigt bra att vara i Norrfjärden. Bakom huset finns utrymme för barnen att cykla omkring och både jag och syrran (som bor bara ett par hundra meter bort) har 100% koll. Det innebär en stor frihet både för vuxna och barn.

I och med ansvaret känns det som att Edina fått växa och hon tar rollen på allvar. Hon uppfyller alla villkor och regler för att få vara ute och cykla och leka själv. Med sig har hon kusin Fabian som är ett par år äldre exakt på dagen.

En gång sa han att jag gett honom hans finaste present. Då syftade han på Edina som kom på hans tvåårsdag.

Gissa om de har det fint ihop.

Nu har liten blivit stor känns det som. Edina lärde sig att cykla i förrgår. Har förberett henne innnan på att vi ska ta bort stödhjulen när vi går på semester. Hon ville inte riktigt.

När kusin Fabian stod bredvid och visade hur man startade så var det endast frågan om sekunder innan Edina kunde cykla. Så tack Fabian!

Sen började hon gråta och tyckte det var läskigt. I går hade hon smält det faktum att hon kan cykla å nu är båda barnen på fotbollsplanen bakom huset och cyklar. Eller nej nu är de visst på väg till moster för att dricka saft...

Mardrömstillhållet för semestern har plötsligt blivit semesterparadiset. Barnen springer ut och in som de vill och jag kan ligga inne och vila.
 

Efter en evighetslång väntan lossnade äntligen tand nummer två. Även denna gång tog Edina en våtservett och drog ut den själv. Nu väntas besök av tandfen. Här är en stolt tandlös tjej. Efteråt ville hon ut till parken så hon skulle få berätta till alla kompisar att tanden lossnat. Bastian var den första i ordningen att få veta den stora nyheten.  

Under veckan har Edina saknat Siri som gått på semester. Gissar att Siri saknat Edina med. Båda har gjort teckningar till varandra och överlämnade dem till varandra under ett sista kort farväl inför semestertiderna. Här kommer det bilder på de fina alstren.