Det ringer på dörren. Jag kikar i kikhålet och säger till Edina att vi inte öppnar eftersom vi inte känner dem som står utanför. Då öppnar Edina brevlådan och säger artigt: -Min mamma är hemma men hon vill inte öppna för er.

Edina samtalar en stund med vittnena utanför. Till slut säger Edina: - Nu får ni akta fingrarna för nu släpper jag brevlådan.

Gissa om jag fick bita mig i tungan för att inte ramla ihop i en hysterisk skratthög på golvet?

I går när jag körde bil till jobbet började de spela en låt m Lady gaga. Helt plötsligt började jag storgråta hejdlöst. Någonstans kom fysiska minnen om sena nätter och dans ute på krogen över mig. Kanske var det kroppens saknad av den glädje det ger att dansa natten lång som utlöste sorgen.

När jag satt där och lättade på ventilen undrade jag varför. Har svårt för att gråta över egna bekymmer och besvär. Däremot gråter jag direkt någon varit med om något jobbigt eller så fort jag ser en drama på teater eller bio.

Denna gråtattack kom utan förvarning, utan någon förklaring. Mina tankar var tomma, attacken intensiv. Efter ett liv fyllt av trauman, sorger och nu den senaste tidens sjukdom, kanske det är dags för kroppen att sörja. Med åren har jag lärt mig att undantrycka saknad. Kanske var det den som gav sig till känna. Kanske saknaden av den vän som beslutade att ta sitt liv. Så oåterkalleligt. Drömmer fortfarande att hon rest bort och isensatt sin död. Sen kommer hon tillbaka och allt blir som innan. Alltid lika sorgligt att vakna och veta att hon inte kommer tillbaka. Vill så gärna att hon ska träffa Edina och se hur jag har det nu.

Gråten kändes som en lättnad. När jag parkerade bilen på jobbet och gick in kändes stegen lättare än när jag gick till bilen tidigare.

Kanske är jag nära Nirvana i detta liv. Det sägs ju att ju större motgångar man möter i livet desto närmare nirvana har man kommit.

I dag känns livet ljust. När jag blev gravid fattade jag ett medvetet beslut om att ändra mitt tankemönster. Att inte gräva ner mig i problem utan se ljust på det som händer. Det vände mitt liv i mörker till ett liv fyllt av kärlek. Kärlek både till mig själv, till min omgivning och mest av allt till Edina.

Ändå kommer gråten över mig. Kanske är det rädslan över att dö. I stället för att som tidigare längta efter slutet har jag börjat fasa för det. Vill leva länge och se hur det går för Edina och alla de som står oss nära.

Borrelian har fått mig att se döden i vitögat. Nu ska jag dock skicka prover till Tyskland. Datum är satt till den 28/3. Priset är 5000 kr. Om jag ska ta coinfektion prover blir det ännu mer. Får se vart det slutar. Känns dock billigt jämfört med vad sjukdomen kostar både i inkomstbortfall och livskvalitet. Är så glad att det finns hjälp där ute.

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag har börjat ta hand om mig själv vad gäller träning och motion. Kanske är det så att allt har någon mening. Har även slutat ignorera mina sjukdomar. T ex har jag en tumme som inte fungerar som den ska. Nu har jag beställt datum till ortoped. Fick remiss för snart ett år sedan, men har intalat mig att jag kan leva med en knasig tumme. Nu har jag fattat beslutet att jag faktiskt är värd något bättre än just en knasig och ond tumme. Många gånger fattar slumpen mina beslut åt mig och det känns som att det blir rätt. I slutändan hoppas jag få leva till 80 och helst längre än så. 100 skulle vara kul att toutcha. Men ska jag göra det måste jag vara aktiv, lyssna på min kropp och leda den in i ålderdom.

Kram på er alla där ute! Vad vore världen utan er?!

Sitter och tittar på Timmy lamm och konstaterar inför Edina att de är rätt lika. Varpå Edina frågar: -Varför? Jag svarar: -För att ni hittar på så mycket hyss. Då säger Edina: -Har du borstat tänderna? Du måste gå och borsta dem nu!

Eftersom jag anar ugglor i mossen börjar ett förhör angående om Edina gjort nåt hyss. Det kryper då fram att hon preparerat tandkrämen m tvål och vatten i går kväll. Stolt mamma konstaterar att hon har en avancerad, gullig och påhittig femåring. Varje dag är en överraskning. Nu måste jag nog börja se upp m vad jag sätter i munnen...

Under hela mitt liv har jag aldrig haft någon riktig idol. Gillar all sort musik bara jag slipper rent fiolspelande.

När nyheten om Whitney Hustons död kom till mig på fb så trodde jag inte att det var sant. Googlade och hittade en länk om att det var falska rykten. Bara det att jag inte kollade datum. Det var gamla nyheter och nyheterna om hennes död var de senaste och de var bekräftade. Jag ville nog bara inte acceptera och tro att det var sant.

Trots att Whitney aldrig varit min största idol så berör det mig illa att hon gått bort bara fem år äldre än mig. Jag spelar hennes låtar om och om igen. På något sätt har hon tagit sig in i mitt vardagsrum och in i mitt hjärta. Hennes bortgång påminner mig om min svunna ungom och alla sena nätter som jag dansat till hennes musik. Den påminne även om alla bilder i Veckorevyn som jag tittat på bilder av henne och önskat att jag såg ut mer som hon. Allt det är borta nu. Å, så himla bortkastat. Vad gör inte alkohol och droger med människor? Efter sig lämnar de tidigt bortgågna missbrukarna barn och anhöriga som kanske aldrig kan glömma och förlåta. I dag är jag tacksam för att jag är jag. Vad hjälpte det henne att hon var framgångsrik och vacker? Nu är det för sent. Fean vad jag blir arg på alla dessa droger och dagens negligering av dess verkan.

Här kommer ett recept på laktosfria och glutenfria semlor. Japp ni läste rätt. Edina kan numera äta laktosfritt och det är jag sååååååå glad för. Allt blir liksom lite godare enligt mitt tycke. Inte enligt Edinas. Här kommer receptet ...

50 jäst

100 smör

3 dl standardmjölk

1 dl strösocker

1/2 tsk salt

1 ägg (kan uteslutas)

1/2 msk kardemumma eller efter smak

4 msk cream cheese (Valio)

1 och 1/2 dl jyttemjöl i blå påse

9-11 dl Lailas blåa glutenfria mjöl

1/2 tsk hjortronsalt

Degen

Blanda Jyttemjöl och hjortronsalt.

Smält smöret och häll i mjölken. Låt stå på spisen till det är ca 37 grader.

Sätt jästen i skål och häll över mjölken och smöret. Rör om.

Blanda ner strösocker, salt, ägg, kardemumma under omrörning.

Häll i Jyttemjöl- och hjortronsaltblandningen.

Sätt i cream cheese.

Häll därefter i Lailas blåa mjöl tills degen är fast och släpper i kanterna.

Ställ därefter degen på jäsning i 30 minuter.

Knåda degen och blanda i mer mjöl om den inte släpper från underlaget.

Rulla bullarna.

Sätt dem på plåten för att jäsa i 30 minuter till.

Sätt ugnen på 250 grader.

Pensla bullarna m ägg- och mjölkblandning. Om någon inte äter ägg kan man pensla m kaffe i mjölk för att få färg.

När all jäsning är klar sätt in bullarna i ugnen mellan 6-8 minuter eller till de har den färg du önskar.

Fyllning

150 g mandelmassa (själv sätter jag i  500 g)

2-3 msk mjölk 

2 dl vispgrädde

Gröp ur bullarna på inkråm och blanda ihop med mjölken.

Fyll bullarna med blandningen.

Spritsa på grädde och sätt på locket. Lite extra fint om man skurit locket till trekanter tycker jag.

Sikta florsocker över.

KLART!

När Edina ska somna eller håller på att vakna trampar hon med sina fötter mot min mage. I morse när hon höll på att vakna gjorde hon samma med fötterna som hon gjort så många gånger förr. Sen kände jag hur hela hon stannade upp och höll andan. Sen sa hon: -Mamma varför håller du in magen?

Kan man få en bättre komplimang efter veckor av ihärdig sjukgymnastik?